Bostonmarathon från åskådarplats.

Knappt hade vi hunnit landa hemma igen efter hemkomsten från Fuerteventura innan det bar av mot Boston. Min sambo hade lyckats kvala in till det anrika marathonloppet och jag var med för att heja.

Hela staden andades löpning och det kryllade av löpare på stadens gator. Även vårt hotell var fullt med löpare.

 

Foajen på hotellet.

 

 

Vi var anmälda till pasta partyt kvällen innan loppet och denna kö mötte oss, det syns inte på bilden hur lång kön är. Vi blev lite matta när vi såg kön och funderade på att inte gå men vi ställde oss efter ett tag i kön och efter ca 45 minuter hade vi varsin tallrik med pastasallad i handen. Som tur var så var vi inte vrål hungriga när vi kom dit.





Pastaparty kö

 

Det var en rigorös bevakning i Boston och det formligen kryllade av poliser dagarna före loppet och så klart även under loppet.

 

 

Så här såg det ut längs målområdet två dagar före loppet.

 

 

Dessa helikoptrar åkte i formation (det var ett par helikoptrar till men dom missade jag) från starten in till målet.

 På loppdagen så åt vi en tidig frukost kl 04:15 och vid 06:15 gick Jerry till den när belägna parken för att kliva på en buss som skjutsade löparna ut mot starten i en förort Hopkinton. Jag passade då på att köra ett pass på hotellets gym. Efter ytterligare en frukost gav jag mig iväg för att heja på Jerry. Det var trångt längs banan och med jämna mellanrum så hade polisen kontroller där man fick visa upp eventuella väskor innan man kunde gå vidare. Stämningen var god med glada poliser och åskådare. Boston hade gått man ur huse för att visa att Boston är enade och inte låter sig slås ned av bomber. Normalt så brukar 500 000 åskådare kanta banan men i år så var det 1 MILJON. Det var en speciell stämning och folk skrek sig hesa när de manade fram löparna och jag tyckte nästan synd om de löpare som var så trötta så att de gick för publiken lät dom inte gå utan hejade som galningar så att löparna knappt hade något val än att springa :-).
 Jag promenerade bort från målet där det var alldeles för trångt, de fick tydligen stänga av efter ett tag då det inte fick plats mer publik.
 Jag hittade en bra plats vid 40km placeringen, där stod jag länge. Jag såg både dam och herr eliten löpa förbi. Jag blev alldeles yr i huvudet av att kolla in alla löparna då jag absolut inte ville missa när Jerry sprang förbi. Som tur var såg vi varandra. Jerry såg oförskämt pigg ut, han sprang ett toppen lopp trots att hans träning har blivit sönderhackad pga förkylningar.
Det var kul att uppleva ett marathon från åskådarplats. Fast lite springsugen blev jag allt ska erkännas.

                                                Poliserna som körde före ledaren

 

Dam vinnaren sprang snabbt och lätt

Morgonjogg i Boston

Första joggen sen TEC blev en morgon jogg i Boston. Strålande sol men kyligt. Fötterna protesterade lite med ömhet i benen och senorna ovanpå fötterna.  Får nog ställa in joggen imorgon och besöka hotellets gym istället medan Jerry åker ut till starten för maran. Kl 10 går starten och jag planerar att stå någon kilometer före målet och heja.  Innan dess kanske det blir lite skoshopping.

Rena E4:an med löpare.

Mot Boston

Nu blir det radioskugga ett tag. Det bär av mot Boston där bästa sambon ska springa maran. Det blir en lååång långfredag med tidsförskjutningen.
Imorgon ska vi ta en jogg ska bli intressant att se vad TEC benen säger om det.

TEC - sista delen

Kände mig lite lättare efter att jag hade kunnat ta av mig pannlampan då det nu var ljust, den ganska så tunga midjeväskan lämnade jag också i depån, skön känsla att springa utan packning. Fast i fickan hade jag nu lite mut/belöningsgodis som jag kunde mumsa på om jag behövde uppmuntran.
 Det kändes lite ensamt att springa nu efter att ha haft sällskap i nästan två varv men det var kul att se allt i dagsljus. Detta var varvet där jag trodde att det skulle börja gå tungt att springa. Jag tyckte också att det gick lite saktare nu men så fel man kan ha, det blev det näst snabbaste varvet. Nu kurrade magen efter frukost, jag hade hoppats att den utlovade risgrynsgröten var framdukad redan efter varv fyra men det var den inte. Så nu när jag sprang in i depån så blev jag så glad över att se att risgryngröt serverades. Åt en stor slev med gröt med kanel och mjölk och drack blåbärssoppa till. Så gott. Hade funderat på att byta tröja och jacka innan varv sex, då tröjan var fuktig, men beslöt för att springa iväg istället, tröjan är i ull och håller värmen även om den är fuktig. Måste vara världens bästa material.

 Nu på varv sex började låren protestera och jag gick lite mer, plötsligt såg jag flera uppförsbackar än innan som man kunde gå i :-). Lovade mig själv att om jag höll mig löpandes detta varv så fick jag gå det sjunde varvet och sen springa det avslutande åttonde varvet. Sen bestämde jag mig även för att ta fram hörlurarna och lyssna på dokumetärer de sista två varven.
 Längtade mer för varje varv in i skogspartierna som var så mycket roligare att springa i men där det också blev allt jobbigare att lyfta på fötterna.
 När jag kom in i depån så åt jag ytterligare en stor slev med gröt och drack blåbärssoppa, tog med mig mina hörlurar och unnade mig ett toabesök innan jag gav mig ut på varv sju.

Nu lyssnade jag på en dokumentär och det gjorde det hela lite lättare, kunde fokusera på att lyssna i stället för att känna efter hur trött jag var. Fick gå nu om jag ville men hade förhandlingar hela tiden, typ du får gå till den bänken sen får du springa, så där höll jag på och det gjorde att jag sprang mestadels ändå.

Nu kom jag in i depån för en sista varvning, så härlig känsla. Smsade sambon att jag skulle gå i mål ett par timmar tidigare än jag trott. Åt och drack lite och sen iväg på varv åtta. Nu sa jag hedå till platserna jag sett så många gånger under natten och morgonen. Fick lite ny energi av att veta att det snart var över och att loppet gått långt över förväntan bra. Trodde att jag skulle gå i mål vid ca 15-tiden och nu skulle klockan vara runt 11:30.
En bit efter Rönninge by sprang jag förbi två killar som gick, jag trodde att de sprang 100 miles loppet men det gjorde de inte utan de sprang lika långt som mig. Häftigt att få springa om två löpare, jag skulle inte komma sist.
Inne i skogspartiet kändes det som om det gick riktigt långsamt men det gjorde det visst inte.
Två hundra meter före mål ökade jag farten allt eftersom, jag ville in under 11:30 missade det med 53 sekunder officiellt men då jag startat ca 3 minuter senare så var jag rent löpmässigt under 11:30.
 Åh vilken känsla det var att springa i mål. Fick applåder och sprang in i tältet där min sambo stod, så glad att se honom.

                                                    Trött och glad löpare direkt efter målgång

Ser ganska så pigg ut för att ha sprungit 8 mil och varit vaken i säkert 27 timmar

 

Detta blev min första vinst i löpning för tyvärr bröt Carina efter 5 mil. (Men vi behöver väl inte prata högt om att vi bara var två i klassen, en vinst är en vinst ;-) ).

 

                                        

Mina varvtider var:  1:17:50

                                 1:24:31

                                 1:26:16

                                 1:25:12

                                 1:23:08

                                 1:24:09

                                 1:39:09

                                 1:30:33

 

Den enda lilla skavanken efter loppet var att jag var svullen ovanpå fötterna och var öm där men det berodde på att jag inte hade lossat på skons knytning i tid när fötterna svullnat.

Mina sköna Scott skor har nog tyvärr gjort sitt sista lopp, slet ner dom totalt i hälen, märks att det är race skor.



Känner mig fortfarande hög på endorfiner och kan inte fatta hur kroppen orkade, med bara två långpass i benen. Antagligen har all cykling hjälpt till att göra min kropp uthållig. Så glad över att hälsenorna höll. Magen skötte sig exemplariskt och jag har verkligen ingenting att klaga över. Allt fungerade perfekt. Jag sa till min sambo direkt efter loppet att påminn mig att inte ge mig på 100 miles någon gång men nu sitter jag här och drömmer om nästa års TEC då jag redan bestämt mig för att gå all in och köra 100 miles.

TEC- del 2

Så då var tävlingen igång, en lite märklig känsla att springa iväg själv på ett lopp.
De första 200 metrarna går längs ett motionsspår för att sen leda oss ned på cykelvägar ned till en sjö. Där fick man se upp var man satte fötterna för stora grodor var ute på nattpromenad.
Efter några  kilometer tycker jag mig känna igen en löpare framför mig det var evighetsmaskinen Mia som sprang med sin pacer Mia, fick sällskap av dom en lite bit. Vilket lopp hon gjorde, så imponerad av henne. Persade med två timmar på 100 miles och det efter ett skadefyllt år.

Benen ville springa snabbt men jag lyckades tygla dem, här ska det springas långsamt och lääänge.
Det var en trevlig bana med omväxlande underlag, asfalt, grus, motionsspår och bäst av allt skogsstigar. Det första varvet gick bra och jag njöt de sista fyra kilometrarna som mestadels gick i skogen. Så mysigt att spring ensam med pannlampa även om jag då och då sprang i fatt trötta 100 miles löpare. Reflexerna var perfekt placerade långt ned så att man även såg underlaget när man sprang vilket var nödvändigt för det var mycket rötter och bitvis ganska halt och geggigt då det regnade. Min pannlampa som jag har när jag cyklar visade sig vara för tung, jag fick ont i nacken av den, synd då den har grymt starkt ljus.
Första varvet gick som sig bör lätt och jag var tillbaks i depån. Där stod Örjan ombytt och ny duschad, han hade beslutat sig för att bryta, trist men klok om det inte känns bra. Han hjälpte mig att byta pannlampa. Drack lite och stoppade något ätbart i munnen, skulle gissa att det var någon ruta chocklad.

Sa hejdå till Örjan och gav mig iväg på varv två. Reservlampan satt mycket bättre men lös sämre men tillräckligt.  Varv två flöt på utan problem förutom att jag höll på att springa fel men som tur var så hade jag två löpare bakom mig som ropade på mig. Skönt.
 En härlig överraskning väntade en bit efter den första järnvägsövergången vid ett villaområde, där stod två par i 60 årsåldern och serverade kaffe, blåbärssoppa och bullar. Mitt i natten i regn!! Klockan var nu omkring 02:00. Det värmde lika gott i själen som i magen.
När jag kom till depån igen så hade det tunnats ut med löpare men plötsligt blev det liv i luckan, damvinnaren i 100 miles for in och ramlade lycklig och trött ihop på golvet.
Drack lite sportdryck, en dryck jag inte haft möjlighet att prova före loppet men som tur var så protesterade inte magen. Åt även en smörgås innan varv tre påbörjades.

Benen kändes fortfarande bra, humöret på topp. Det hade nu slutat att regna. Det enda som besvärade mig var ett lätt illamående som jag kände igen från den tiden då jag jobbade natt. Jag tror det är min kropps sätt att tala om att jag ska sova. När jag kom ned till sjön så såg jag en löpare ca 100m framför mig, han såg ut som en joggande julgran med sina reflexer. Efter järnvägsövergången kom jag ifatt honom och jag sa hej och frågade hur det gick. "Jag är så lei" fick jag till svar. Det visade sig att det var en mycket trött men super trevlig norrman vid namn Jard. En rutinerad ultralöpare och triathlet. Vi slog följe i för mig ett behagligt tempo. Jard berättade lite om tidigare äventyr och vips så var tredje varvet avverkat. Jard hade ett varv kvar på sina 16 varv och sprang snabbt iväg efter att ha stoppat i sig något. Jag behövde uppsöka en toalett.

Sprang sen iväg på mitt fjärde varv som var sista varvet på mitt första mål, jag hade delat upp loppet i två delar varv 1-4 och sen de avslutande fyra varven.
 Lustigt nog kom jag ikapp Jard igen ungefär vid samma ställe som innan. Tur för oss båda tror jag. Nu kunde Jard börja se fram emot dusch och bastu. Det fjärde varvet gick snabbt nu också tack vare trevligt sällksap och det var härligt att tillsammans kunna njuta av fågelkvittret och se hur det snabbt ljusnade ute. På slutet av varvet så sprang vi på lite och sprang även i några små uppförsbackar, annars hade jag lovat mig själv att gå i alla uppförsbackar. Jard hade hemlängtan till sin hundvalp hemma i Oslo och det kan man ju förstå:

Bra motivation för att skynda sig i mål :-)

 

Sen hade han även vittring på personbästa. Det var så härligt när vi kom till tältet och Jard sprang i mål, han lyckades med PB och var så glad. Det gav mig ny energi när jag efter att ha ätit och druckit lite gav mig iväg på varv nummer fem.



TEC Del 1

Att vänta på ett försenat plan kan få märkliga följder.
När vi satt på Arlanda och väntade på att få stiga ombord på planet mot Fuerteventura fick jag ett infall och anmälde mig till TEC 50 miles = 80 km natt. Detta med ett långpass i benen i år....
Mina infall är lite besynnerliga ibland. Meningen var att jag skulle vara pacer åt Örjan som skulle springa 100 miles = 160 km, en pacer är en som springer med en tävlande och stöttar den under natten då man kan behöva lite extra stöd. Men där på Arlanda så tänkte jag att ska jag ändå springa lite på natten så kan jag ju ändå anmäla mig till nattklassen och tävla. 80 km är långt men tänkte att jag kunde ju gå en stor del av loppet. Då kan jag stötta Örjan under tiden.

På Fuerteventura fick jag till ett långpass på 26km som gick riktigt bra och det gav mig hopp om att klara TEC inom de 16 timmar man har på sig att gå i mål.
 De många timmarna i cykelsadeln var nog också av godo.

När vi kom hem från Fuerteventura så vilade jag de dagar som var kvar tills att TEC skulle gå av stapeln, fyra vilodagar blev det. Vi tränade ca 21 timmar där på Playitas så vila behövdes. Jag var hypokondrisk som vanligt innan ett lopp, hade jag inte lite ont i halsen?

På lördag loppdagen, fast loppet startade vid midnatt, så sov jag till 09:00. Jobbade sen ett par timmar och efter det så åt jag och sambon på en indisk restaurang, en riktig brakmiddag.
Gjorde sen ett tappert försök att sova ett par timmar men lyckades bara sova i en halv timme.
En plastback med all nödvändig utrustning var redan packad. Så vid 22 tiden skjutsade min snälla sambo mig till starten i Ensta krog i Täby. Där var det en härlig stämning, de hade ett stort tält där matkontrollen var och där tävlingsledningen satt. Hittade en bra plats i tältet för min plastback.

 

                                                   Fast så här ljust var det inte när vi kom

 Hälsade lite på de jag kände. Plötsligt blev det liv i luckan och de ledande killarna som sprang 100 miles passerade genom tältet i en helt ofattbar fart. Fattar inte hur de kan hålla en fart som jag kanske klarar i max fem km i 16 mil!!!!

Efter ett tag åkte sambon hem för att sova, det var ju långt efter läggdags för oss båda :-), jag gick till omklädningsrummet och gjorde i ordning det sista.
 Det var en hel del att tänka på då man var tungen att ha pannlampa på sig och en extra pannlampa med sig plus extra batterier. En räddningsfilt var också obligatorsik utrustning. Eftersom jag har ont i en axel så ville jag inte springa med ryggsäck så jag hade packat en liten midjeväska och mina fickor fulla med utrustningen. Och hade fått en mycket praktisk handhållenflaska av Daniel. Kanske inte helt optimalt att prova nya grejer på tävling men jag hade inget val.
 Klädde mig varmt och satte på mig en regnponcho då det hade börjat regna lite och jag hade pratat med Örjan en timme innan och han hade förvarnat mig om att det mest skulle bli gång då han var trött. Ett par minuter innan start var det en kort genomgång av tävlingsledningen. Precis vid starten dök Örjan upp, jag hade lovat att vänta in honom då jag inte hade bråttom iväg. De andra tävlande sprang iväg, vi var 12 stycken i nattklassen 10 män och två kvinnor. Jag pratade med Örjan som inte orkade fortsätta springa han var väldigt sliten sa han. Jag försökte få med honom och sa att vi kunde gå. Men han mådde inte bra och sa att han kanske vilar när jag springer mitt första varv och kanske springer vidare sen med mig. Synd men klokt att inte fortsätta om det inte känns bra. Han hade sprungit 10 mil redan och det är en imponerande sträcka.
 Jag tog av mig regnponchon och gav mig i väg ut i natten.

TEC

Trött, lycklig och illamående så race rapporten får anstå tills imorgon.

Avslut bildkavalkad från Playitas

                              Bild från vår obligatoriska jogg upp till fyren. Men gång uppför såklart.

                                                         Lång backe är det.....

                                                                  Fyren

                                                                  Playitas

                                                            Långpass i solen

                                           När det är ultraträning så ska man träna på att äta

                                                 Arena gör avtryck på mig

                                                                 Jag är badvakt

Playitas - Juan Gopar, Violante, Tuineje, Pajara

Idag var det trötta ben men vi längtade ut på cykeln igen. Jag kände mig ganska mentalt trött kanske mer än trött i huvudet än i benen. Planen var att cykla tillbaks till Pajara för att besöka restaurangen vi inte hittade dagen innan och Sofie Lantto hade rekommenderat en runda dit som hon kallade fikarunda. Men vi har olika definitioner på det, jag tyckte nog att det var lite väl backigt för att kalla den en fika runda. Men sen tog vi i och för sig en extra runda innan och inte rakaste vägen till Tuneje där man vek av mot Pajara utan vi fick en hel del höjdmeter på vägen dit. Tuff motvind hade vi som vanligt också.

                                                           Här var det dock platt

 

 

En bit efter Tuineje så såg vi berget som vi skulle cykla över och blev lite matta men det gick riktigt bra Jerry försvann snabbt mot toppen och jag la mig i tempobågen och kollade ned på vägmarkeringen och tänkte på allt mellan himmel och jord. Tittade upp då och då för att titta på utsikten. Men hade bestämt mig för att jag inte fick tänka att det var jobbigt och hux flux var jag uppe.

Sen bar det av neråt i en svindlande fart. I Pajara hittade vi nu restaurangen som var supermysig. Väldigt pittoreskt på en liten innergård. Vi var de enda gästerna och maten var god, liksom kaffet.
Sen var det till att cykla uppför igen, det gick bra nu med.

Det är häftigt vad kroppen orkar fast den inledningsvis protesterar.
Dagens cykling slutade på 84,55 km och 4 tim.

 

Solnedgång på Playitas

Playitas bergsturen-Gardon, Pajara, Betancuria, Antigua

Så då var det andra dagen på Playitas och vi hade klivit upp tidigt för att morgonsimma i havet. Vi krängde på oss våtdräkterna på hotellrummet innan vi promenerade ned till stranden.
Brrr vad kallt det var i vattnet, det isade och domnade nästan i fötterna och vi var ytterst nära att vända om och gå och äta frukost istället. Men som tur var så bet vi ihop och vi fick upp värmen efter ett tag. Tyvärr kände jag ganska omgående av min onda axel så det fick räcka med en halv timmes lugn simning. Jerry simmade på bra men blev lite yrslig troligtvis pga att han inte hade öronproppar.

 



 

Efter simningen så var det dags för att äta frukost. Vi åt som vi brukar när det är buffè: massor.
Tur att cykeln inte brakade under mig sen av tyngden av en tung Pernilla.

Idag var det dags, idag var dagen då vi skulle besegra bergen. Förra året vände vi efter ett tag i bergen då det var för tufft för oss. Men nu skulle vi klara av det! Efter tips från Sofie Lantto på hennes hemsida, så cyklade vi nu turen från andra hållet. Men det var ju inte direkt lättare inte.

När vi väl kom fram till bergen möttes vi av en BRANT och lång uppförsbacke som vi skulle cykla uppför i motvind. Det stod att det var 10% lutning men undrar om det inte var mer..

 

Bilden gör inte backen rättvisa det var brantare än den ser ut. Två gånger var jag tvungen att kliva av cykeln och vila då det kändes som om hjärtat var på väg att hoppa ur och lägga sig på vägen. Benen skrek av mjölksyra. Pauserna var nödvändiga men jag var lite orolig för hur jag skulle kunna starta igen om jag skulle lyckas få fast skorna i pedalerna, men det gick. När vi slet som djur för att ta oss upp så kom en annan cyklist som var en aning :-) starkare än oss och svischade förbi.

 När vi väl hade kommit uppför backen så gick det nedför ett tag för att sen gå uppför igen och så höll det på. Lååånga backar men ingen lika brant som den första och det gick att cykla hela tiden.

                              Glad och inte så lite stolt över att ha klarat att cykla uppför backarna.

När vi kom fram till Pajara försökte vi hitta en restaurang som Sofie Lantto tipsade om men vi hittade inte den då vi hade soppatorsk och inte orkade leta så mycket. Men mat fick vi i oss och jag blev erbjuden en whiskey av det lokala suputen.
Sen fortsatte vi bergsbestigningen, backarna tog aldrig slut kändes det som.
Men till slut hade vi nått toppen på berget och det blev till att cykla utför ett bra tag. Då var det nästan så att jag längtade tillbaka till uppförsbackarna. Min cykel är vindkänslig och det slet och drog i den och asfalten var skrovlig så allt skakade och jag blev lite åksjuk.
Så när vi nådde Antigua så blev det en paus för lite vila och energi påfyllning.

                                                   Häftigt landskap på Fuerteventura

Dagens milskörd slutade på 10,2 mil och knappa fem timmar. 1614 höjdmeter betades av. Behöver jag säga att det var skönt att komma tillbaks till hotellet och middagsbuffèn där..

Bye Bye Playitas

Nu sitter vi på balkongen i den varma kvällen och smuttar på Cavan vi fick av hotellet. Cykeln är nedpackad och imorgon flyger vi hemåt. Men först en skön förmiddag vid poolen. Kommer att skriva mer om veckan här på Playitas när jag kommer hem.

Dag 1 Playitas - motvind

Bilden talar för sig själv. ..Det blåste något hemskt här på Fuerteventura idag.

Vilken hemsk motvind vi hade, helt sjukt.  Ibland var det som att cykla in i en vägg. De gånger som vi hade medvind blåste vi fram i dryga 50 km/h nästan utan att trampa. Fostrande att cykla i tuffa förhållanden även om det var svinjobbigt. 

Ibland slet och drog vinden i cykeln så mkt så att jag blev rädd. Men enda menet från dagens tuffa  runda är trötta ben och solbrända händer.

Före frukosten hann vi med en morgonjogg och efter cyklingen så gav vi oss direkt ut på en kort jogg. Vi kommer att sova gott i natt. 

På väg!

Äntligen är vi på väg till Fuerteventura och Playitas.

 Incheckningen av cykelväskorna gick bra. Nu blir det spännande att montera ihop cyklarna igen ikväll.

 Vi fick plats med alla kläder i cykelväskorna så det var perfekt. Min ryggsäck från Arena är perfekt som handbagage.

http://www.arenainternational.com/equipment/bags/fastpack-2.0_en_0_1_4933.html

 Nu väntar några timmars stilla sittande.  Men förhoppningsvis hinner vi träna när vi kommer fram. För min del blir det löpning. 

Jag har tyvärr en axel som dummar sig och jag är tveksam till simning. Känns SÅ trist, jag som vill simma i havet. Men jag ska prova och se hur det går, men låter axeln vila någon dag till.

Förhoppningsvis stör inte axeln vid cyklingen. 

Antagligen kan jag skriva några inlägg med rapporter om hur det går för oss.